Men tyvärr är verkligenheten en helt annan.
Ibland bara kommer allt upp samtidigt.
Gamla minnen, folk som sagt saker eller behandlat en fel..
Man funderar på hur det kunnat bli så och hur djupa är såren egentligen, kommer dom någonsin läka?
Kommer man någonsin kommer över allt och en dag må bra?
Jag trodde jag hade kommit en bit på vägen.. Men sen.. Sen.. Pratade jag med dig..
Och nu är jag tillbaka på ruta ett.
Hatet mot mig själv vaknar till igen.
Jag ställer mig framför spegeln och hittar allt som är fel. Håret. Läpparna. Näsan. Magen. Brösten. Låren. T.om tårna är fel.
Jag är så rädd för att tänka på allt.
Jag är så rädd för att hamna i samma sits igen.
Men det är ju så lätt då.
Idiot. Det är vad jag är.